Jag blir så trött ibland. Idag har jag känt mig som den arga damen troligtvis kände sig när hon ringde och skällde ut nattradion.

Det hela började med att jag skulle ut till Hammarbyhöjden och hämta min dator som legat där under natten efter som det blev en riktig hel/vinkväll igår.

Lite sömndrucken och bakfull beger jag mig till Hagsätras tunnelbanestation. Det stod ett tåg inne på perrongen. Skönt då behöver jag inte vänta utomhus. Kommer in till Gullmarsplan där jag ska byta till linje 17 mot Skarpnäck men på grund av banfel, vad det nu är för någonting, så åker det ett tåg varje timme i den riktningen så det mest tidseffektiva skulle vara att ta linje 18 mot Farsta Strand till Skärmarbrink och gå därifrån vilket väl inte är allt för farligt men lite motigt kändes det när vinden yrde upp snön i ansiktet på en.

Kom till slut fram till min destination, ganska frusen men rätt nöjd. Det var ju inget fel på Hagsätra linjen så att komma hem kommer ju att gå helt felfritt! Hämtade upp datorn hos rumskamraterna Hertz/Janson sen gick jag och Lukas en sväng ner till konsum och handlade godis, bara lite sådär så att man kunde bli sådär härligt sockerstirrig om gången tillbaks till Skärmarbrink skulle kännas jobbig. Fast det borde den ju inte göra. Nu har jag ju vinden i ryggen tänkte jag medans jag sa adjö till Lukas.

Alldeles riktigt och promenaden gick rätt bra. Det var när jag kom till tunnelbanan som det helvetes jävla dantes skit inferno bröt lös.
6 minuter till Odenplan och 5 till Hötorget stog det på de tidsvisande skyltarna på perrongen. Nåväl. Det kunde ju faktiskt ha stått 10.

25 minuter senare står det Odenplan 5 och Hötorget 5 och tack vare att man litat på de där jävla skyltarna så tänkte jag att man kunde väl lika gärna stå på perrongen istället för att svettas med de andra som stod i den lilla ouppvärmda trappa som finns på Skärmarbrinks station.

Till slut så dyker det i alla fall upp ett ganska fullt tåg in mot stan. Jag har börjat tappa känseln i fötterna. Tygskor är kanske inte att föredra på vintern men jag hade ju inte tänkt mig att jag skulle åka tunnelbana större delen av tiden och inte ha något snöbeklätt stillastående maraton.

Kommer till Gullmarsplan ungefär 45 minuter efter att jag startade min resa från Hammarbyhöjden vilket måste vara något slags rekord för att åka 2 jävla stationer.
Här känner jag dock att lyckan vänder. 2 minuter till Hagsätra tåget! YES! Jag går längst bak i mån om plats för hela perrongen var nämligen fylld med resenärer. Står där ett tag och undrar om det in borde komma. Nu har ju faktiskt siffran försvunnit och tåget borde ha kommit halvägs in på perrongen. Men ICKE!  Istället så flippar dom upp en helt ny fräsch 16 minuters tanke och hela perrongen suckar djupt.

Jag tänker att jag går in till den där lilla värmebåset som finns på Gullmars perronger. Där alla andra står. Där var det lika kallt som utanför och dessutom luktade det våt hund och människokiss.
Där stog jag och alla andra 548 resenärer som skulle söderut mot Hagsätra. Jag försökte få tiden att gå på alla möjliga sätt. Jag läste lite i min medhavda bok tills det blev för kallt för händerna, trummade lite på benen för att få upp värmen i kroppen, räknade lustiga hattar på höga herrar och dividerade saker med 0.

45 minuter efter att jag kom till perrongen har det fortfarande inte dykt upp ett enda tåg mot Hagsätra. Däremot en hel karavan av Farsta Strand tåg och ett Skarpnäck tåg. På skylten står det lite retsamt “4 minuter” som det gjort de senaste 30. En kvart senare kommer den första informationen ever ur högtalarna. Nervös manlig röst med dåliga nyheter.

“Trafikinformation för resande mot Hagsätra. Vi har just nu ett växelfel vid Gullmarsplan och hänvisar därmed till ersättningsbussar.”

En tant skriker “MEN, Det kunde ni väl sagt för en timme sen! Eller sagt någonting! Inte ett knyst har vi hört!” och ett helt boskap med ilskna människor strömmar upp till hållplats N där ersättningsbussarna ska gå ut till Hagsätra. Där väntar väl en sisådär 435 människor till. Minst lika ilskna. En enorm ångest. Sån jävla ångest. Fyfan vad jävla SL är så jävla världssämst. Sämst i världen.

Ställer mig med resten av människorna som en idiot. 20 minuter passerar. Ingen ersättningsbuss men en väktare som står och skriker att alla ska backa upp på trottoarkanten. Sen äntligen kommer det en liten buss. Minsta varianten dom har. En. Folk löper mot dörrarna. Väktaren stoppar de som försöker gå på i mitten. Han börjar gapa ut, som om det vore ett sjunkande jävla skepp, “BARNVAGNAR OCH ÄLDRE FÖRST!”. Fin tanke absolut, men när det inte finns några barnvagnar och dom gamla inte bryr sig ett smack alternativt inte vill skämmas ijhäl. Kan vi få gå på då?

Jag kommer såklart inte på den första bussen men tänker att det kommer nog snart en till. Ingen information från nån. 25 minuter senare dör mina fötter. Händerna har också tappat känseln för länge sen. Jag ger upp tänker jag. Det går inte. Jag kan fan inte stå på fötterna längre.
Jag tränger mig ut ur folkmassan och sticker in på nåt litet hamburgarhak som ligger där uppe och köper en kopp kaffe för 18 spänn. Värdelöst. 2,5 timmar efter att jag åkte från Hammarbyhöjden så är jag fortfarande fängslad, strandsatt och lemlästad av det ondskefulla trafikbolaget SL.

Aldrig mer! Hör ni det? Aldrig mer ska jag åka tunnelbana, buss eller nåt annat ofunktionabelt fordon i eran regi! HAR NI HÖRT MIG ATT JAG ÄR FÖRBANNAD?!

/Joel “arga tanten” Janson