Det kan nog stämma.
Jag är ju trots allt bättre än Theo på att spela piano och sjunga.
Utom falsetten då.

/Espen

Och plötsligt är det afton

“Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrat av en solstråle -
och plötsligt är det afton” /Salvatore Quasimodo: Ed é subito sera, 1942.

Lite som Salvador beskrev det redan 1942 och som sedan Espen beskrev det i förgående blogg så går tiden, på både gott och ont, förbannat fort.
Man sitter på måndagsmorgonen efter helgens bravader på väg till jobbet och undrar va fan det var som hände?
När man sedan sitter på väg hem igen har klockan slagit är torsdag och 10 gig, 11 fotbollsmatcher och 47 rep har runnit en ur fingrarna. Inte nödvändigt vis runnit igenom på ett negativt sett som då man vaknar kl 14.00, klämmer en pizza och inser att man kan alla Charlies repliker i 2, 1/2 men maraton på kanal 6.
Utan på ett sådär åldrat sett.
Man kommer på att man saknar fredagar och våndas måndagar utan att reflektera över hur mycket som händer däremellan.

Denna säck går inte att med ordens konst att binda samman då det inte finns en intution att sträva efter svar utan snarare är ett konstaterande av en sinnesstämming man hamnat i efter fyllda 20.
Ett sett att lufta sina tankar i cyberrymden under 2768 tecken.
En tanke att flyga fritt mot obefintligt mål.
En sann insperation.

/Oskar

Man märker det precis i sekunden man nöjt konstaterar hur bra man
är på att laga mat, efter att ha smakat på middagen man freestylat fram -
vars ingredienser gick loss på över trehundra kronor.

Bitterheten kommer krypandes tugga, för tugga.
Man försöker liva upp stämningen med att tända några ljus.
TV:n kallar, men det är inte den ungdomliga komedin Superbad på sexan som står på tapeten.
Nej, det är SVT och en utfrågning av sittande statsminister Reinfeldt som får mig
att gå igång.  Jag översköljs av ett lätt illamående när jag inser vad som just hänt.

Man förstår att man redan är gammal när man diskar direkt efter att man
ätit klart – för att det ju faktiskt bara kommer att bli jobbigare ju längre man väntar.
Kanske allra mest märker man det när man räknar alla faktorer ovan
och kommer fram till att det har varit “en rätt skön kväll”.

HJÄLP MIG JAG VILL INTE DÖ ENSAM!

/Espen

/Espen

“Jag påstod länge och väl att mitt självförtroende var länkat, likt Samsons styrka, till mitt hårs längd och luggens riktning. Det låg förmodligen en stor del sanning i det, men samtidigt som min frisyr var en projicering av mitt självförtroendes ursprung var den samtidigt den hämmande faktor. En skyddande barriär som hindrade mig från att befästa min självkänsla på något konstant (alla som träffat min far vet att hår e det minst konstanta i min ätt).”

Complete bullshit – Theodor Arvidsson Kylin

Jag har med andra ord klippt mig.                                                                                                                                                 Kom till lilla hotell baren kl:20.00 på måndag och se min förändring!

Puss/Theo

Att vara på väg någonstans är skillnaden mellan liv och död.
Mot allt, eller ingenting. Liv, eller död.

Jag är på väg till replokalen och ett förstahandskontrakt på en lägenhet.
I Stockholm. Whadup.

/Espen

Jag lovade mig själv att när min lillasyster och alla andra barn i detta
avlånga rike började skolan, då skulle även jag börja blogga igen.
Semestern är över liksom, och jag vet att ni har saknat mig minst lika mycket som jag har saknat er.

En sommar har passerat och vi har mått förpillat bra med greklandsresor,
avslappning, katastrofer,  kärlekshistorier, heartbreaks, fotograferingar,
studiomöten, öl, taxi, krog, dans, vatten, sol, fotboll och så vidare.
Att berätta om allt detta i ett enda inlägg skulle bli en läsning som räcker
till nästa sommar, så vi får helt enkelt droppa en anekdot lite då och då istället.

Vi har dock äntligen samlat ihop våra styrkor och börjat repa för en
fullspäckad höst med nytt singelsläpp den första oktober, videoinspelande,
repande, gigande, och en jävla massa spännande nyheter.

Vi ska dock inte gå händelserna i förväg, utan jag lämnar er här med en doft
av trivsel, som härstammar från vetandet att jag är tillbaka i bloggosfären.

Vi hörs imorgon, för nu ska vi REPA!

/Espen

alltså: klubb valross presenterar stolt THE CARNIVALES och pieces Of magic! kom och njut till härlig rock på en fet scen!
/Oskar and the band

Den här lyxen är knappast anledningen varför man sysselsätter sig med musik. Jag tvivlar ganska starkt på att den ens tar sig in på listan över de 10# största förhoppningarna med en musikkarriär. Men trots det så är den, när den gör sig påmind, en välbehövlig krydda i ett yrke där varje steg  innebär att man blottar sin hals för öppna slag.

Vi åkte nämligen på privatkryssning i stockholms-skärgård med vår producent och ett bihang med andra artister, vackra dansöser och ett tillsynes outömligt förråd av öl och vin av den sommrigt “lime-strösslade” sorten. En solig tur ut i den saltsöta förgrunden till österskön. Vi stannade till vid en liten obebodd oas där ett julbord av “caterade sommar-rätter” bredde ut sig till förfogande för sällskapet.

Festen förtsatte sedan via taxi på de nästan oförskämt dyra (närmast vidriga) uteställena på djurgården och stureplan. En närmast “fars-artad” namnförväxling ledde till att Herr Wilde bjöd Joels vackra ragg på hela kvällen i tron att det var hans eget ragg. Men trots denna skrattretande fadäs så fick denna dag av överflöd ett lyckligt och härligt överförfriskat slut för alla inblandade (även om oskar kände sig lurad på konfekten, men det kan man ju inte annat än att hålla med om).

Ses snart, your’s truly….

Theodor

Jag minns när jag träffade dig – det var vi mot dom.
Mamma, pappa, lärarna i plugget. Ingen ville se oss tillsammans.
De sa att du var farlig för mig, och att jag var alldeles för ung.
Tio år har gått, men jag minns fortfarande hur jag skolkade för att springa iväg till dig.
Jag fick nog IG i Kemi på grund av dig, vid närmare eftertanke.

Du är sommar för mig, och när jag känner din doft så blir jag fjorton år gammal igen.
På en sekund tar du mig till bad, fotboll, sol, öl, gläjde, spring, kärlek och lugn.
När morgonen kommer är du borta, och jag kommer aldrig att bli den samme.
Hur ska jag någonsin kunna acceptera ett liv utan dig?

Kanske får jag träffa dig igen, om många år.
När jag är gammal, gammal nog för att få vara din för alltid.
Jag hoppas det, jag vill det. Jag vill veta att det kommer att bli så.
Pappa sa att det var svårast i början, men jag vet inte om det är sant.
Jag kommer nog inte sluta tänka på dig på väldigt, väldigt länge i alla fall.
Du har varit så stark den sista tiden, och nu är det jag som måste vara det.
Tårarna kommer, och jag måste lyckas ge dig ett leende.
Jag vill inte att sista natten tillsammans ska kantas av sorg.

När jag vaknar imorgon finns du inte längre, och jag vill aldrig somna.
Sömnens ankomst betyder ju att allt är slut. Ofrånkomligt, odiskutabelt, över.
Jag älskar dig, och jag kommer att sakna dig så jävla, äckligt mycket.
Vi ses när allt är färdigt.

Din Espen