Älskade, vet ni hur man märker att man i ljusets hastighet håller på
att bli en gammal, ensam, tragisk och känslofattig människa?
Jo, genom att man en torsdagskväll finner sig varken på Wollmars
eller Riche, Södermalm eller Stureplan utan ensam i en trea i HH.
Tillsammans med blott en flaska vin och en chokladkaka, inhandlad på Subway igår.
Man märker det precis i sekunden man nöjt konstaterar hur bra man
är på att laga mat, efter att ha smakat på middagen man freestylat fram -
vars ingredienser gick loss på över trehundra kronor.
Bitterheten kommer krypandes tugga, för tugga.
Man försöker liva upp stämningen med att tända några ljus.
TV:n kallar, men det är inte den ungdomliga komedin Superbad på sexan som står på tapeten.
Nej, det är SVT och en utfrågning av sittande statsminister Reinfeldt som får mig
att gå igång. Jag översköljs av ett lätt illamående när jag inser vad som just hänt.
Man förstår att man redan är gammal när man diskar direkt efter att man
ätit klart – för att det ju faktiskt bara kommer att bli jobbigare ju längre man väntar.
Kanske allra mest märker man det när man räknar alla faktorer ovan
och kommer fram till att det har varit “en rätt skön kväll”.
Fyfan vad mysigt vi hade, och vilken underbar avslutning det blev på sommaren. Tack.
Ett lågkvalitativt youtube-klipp säger mer än tusen ord, så håll till godo!
Nu rockar vi Kafé 44 på fredag tillsammans med The Terminal, så ni
som missade höstens happening på malmen får en chans till!
Espen har en beundransvärd talang för att skriva meningsfyllda självrannsakande alster, jag å andra sidan har likvärdig talang för att skriva pretentiöst drävel…här kommer lite mer av den varan.
“Jag påstod länge och väl att mitt självförtroende var länkat, likt Samsons styrka, till mitt hårs längd och luggens riktning. Det låg förmodligen en stor del sanning i det, men samtidigt som min frisyr var en projicering av mitt självförtroendes ursprung var den samtidigt den hämmande faktor. En skyddande barriär som hindrade mig från att befästa min självkänsla på något konstant (alla som träffat min far vet att hår e det minst konstanta i min ätt).”
Complete bullshit – Theodor Arvidsson Kylin
Jag har med andra ord klippt mig. Kom till lilla hotell baren kl:20.00 på måndag och se min förändring!
Livet går i cykler, eller eror – om man vill vara storslagen.
Ungdomen är vacker och naiv, den tar sig ständigt vatten över huvudet
och man finner sig i ungdomen allt som oftast på väg mot ingenting alls.
Eller mot absolut allt. Det är en berg- och dalbana för ens inre,
där topparna är kärlek, svärmande i innerstadspuls och lägenheter på södermalm.
Där dalarna ligger i uppvaknande ensam i förortslägenheter med vitmålade väggar
och att vara så fattig att man inte ens har råd med ett paket pasta.
Att vara på väg någonstans är skillnaden mellan liv och död.
Mot allt, eller ingenting. Liv, eller död.
Jag är på väg till replokalen och ett förstahandskontrakt på en lägenhet.
I Stockholm. Whadup.
Jag lovade mig själv att när min lillasyster och alla andra barn i detta
avlånga rike började skolan, då skulle även jag börja blogga igen.
Semestern är över liksom, och jag vet att ni har saknat mig minst lika mycket som jag har saknat er.
En sommar har passerat och vi har mått förpillat bra med greklandsresor,
avslappning, katastrofer, kärlekshistorier, heartbreaks, fotograferingar,
studiomöten, öl, taxi, krog, dans, vatten, sol, fotboll och så vidare.
Att berätta om allt detta i ett enda inlägg skulle bli en läsning som räcker
till nästa sommar, så vi får helt enkelt droppa en anekdot lite då och då istället.
Vi har dock äntligen samlat ihop våra styrkor och börjat repa för en
fullspäckad höst med nytt singelsläpp den första oktober, videoinspelande,
repande, gigande, och en jävla massa spännande nyheter.
Vi ska dock inte gå händelserna i förväg, utan jag lämnar er här med en doft
av trivsel, som härstammar från vetandet att jag är tillbaka i bloggosfären.
På fredag kryper alltså the carnivales ner i sundbybergs grottor för att hedra det fina vädret gudarna bjudit på.
billig öl och väldigt billigt inträde kl 20.00….
alltså: klubb valross presenterar stolt THE CARNIVALES och pieces Of magic! kom och njut till härlig rock på en fet scen!
/Oskar and the band
Det finns vissa stunder i en snart inte så blygsam, men dock ännu ung, musikkarriär då den här “glassigheten” som för de flesta oinvigda förknippas med att spela i ett välrenommerat rockband infinner sig.
Den här lyxen är knappast anledningen varför man sysselsätter sig med musik. Jag tvivlar ganska starkt på att den ens tar sig in på listan över de 10# största förhoppningarna med en musikkarriär. Men trots det så är den, när den gör sig påmind, en välbehövlig krydda i ett yrke där varje steg innebär att man blottar sin hals för öppna slag.
Vi åkte nämligen på privatkryssning i stockholms-skärgård med vår producent och ett bihang med andra artister, vackra dansöser och ett tillsynes outömligt förråd av öl och vin av den sommrigt “lime-strösslade” sorten. En solig tur ut i den saltsöta förgrunden till österskön. Vi stannade till vid en liten obebodd oas där ett julbord av “caterade sommar-rätter” bredde ut sig till förfogande för sällskapet.
Festen förtsatte sedan via taxi på de nästan oförskämt dyra (närmast vidriga) uteställena på djurgården och stureplan. En närmast “fars-artad” namnförväxling ledde till att Herr Wilde bjöd Joels vackra ragg på hela kvällen i tron att det var hans eget ragg. Men trots denna skrattretande fadäs så fick denna dag av överflöd ett lyckligt och härligt överförfriskat slut för alla inblandade (även om oskar kände sig lurad på konfekten, men det kan man ju inte annat än att hålla med om).
Du känns så späd, där du ligger i mina händer.
Jag ser på dig och ler ur ren förtvivlan.
För blott en vecka sedan trodde jag att vi var för evigt.
Att du, precis som min kärlek till dig, var odödlig.
Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Om jag för alltid älskar dig, hur skulle du kunna upphöra?
Läkarens tunga hand föll som en slägga på min axel. Beskedet slog ned som en blixt.
Försöket till förståelse. Försöket till tröst.
Men hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon kunna trösta mig? Du var ju min tröst.
Jag minns när jag träffade dig – det var vi mot dom.
Mamma, pappa, lärarna i plugget. Ingen ville se oss tillsammans.
De sa att du var farlig för mig, och att jag var alldeles för ung.
Tio år har gått, men jag minns fortfarande hur jag skolkade för att springa iväg till dig.
Jag fick nog IG i Kemi på grund av dig, vid närmare eftertanke.
Du är sommar för mig, och när jag känner din doft så blir jag fjorton år gammal igen.
På en sekund tar du mig till bad, fotboll, sol, öl, gläjde, spring, kärlek och lugn.
När morgonen kommer är du borta, och jag kommer aldrig att bli den samme.
Hur ska jag någonsin kunna acceptera ett liv utan dig?
Kanske får jag träffa dig igen, om många år.
När jag är gammal, gammal nog för att få vara din för alltid.
Jag hoppas det, jag vill det. Jag vill veta att det kommer att bli så.
Pappa sa att det var svårast i början, men jag vet inte om det är sant.
Jag kommer nog inte sluta tänka på dig på väldigt, väldigt länge i alla fall.
Du har varit så stark den sista tiden, och nu är det jag som måste vara det.
Tårarna kommer, och jag måste lyckas ge dig ett leende.
Jag vill inte att sista natten tillsammans ska kantas av sorg.
När jag vaknar imorgon finns du inte längre, och jag vill aldrig somna.
Sömnens ankomst betyder ju att allt är slut. Ofrånkomligt, odiskutabelt, över.
Jag älskar dig, och jag kommer att sakna dig så jävla, äckligt mycket.
Vi ses när allt är färdigt.
Några hektiska dagar har passerat i Carnivalesernas liv.
Det hela började med en bejublad spelning på Källtorpsskolans avslutningsbal och
slutade med en turné som endast involverade bröderna Janson,
eller The Johnsons – som de säger i staterna.
Fast vi borde väl ta det från början.
I Januari ringde doktorn från Södertälje och frågade om vi kunde köra ett
gig ute i Södertälje någon gång i början av Juni, vilket vi tackade ja till.
Sedan ringde Jordi från Farsta och frågade om vi kunde göra ett gig den
tolfte Juni i Farsta, vilket vi tackade ja till.
Plötsligt var det Juni och Södertälje ringer och berättar att vi ska spela
den tolfte Juni, klockan 18.30. Vi ringer då Jordi och får veta att vi ska
spela den tolfte Juni, 19.00. Det är i tightaste laget, kan man tycka.
Om man dessutom lägger till att Erkan Tengil åkte till Korsika 15.00 samma dag,
att Theo skulle spela för brackor på Djursholm klockan sju och att Oskar hade gig
med The Waynes började detta allt mer likna en klassisk Carnivales-turné.
Till slut lyckades jag styra upp så att vi fick byta speltid i Södertälje till 16.30,
vilket hade gjort att schemat skulle gå ihop, om än med minsta möjliga marginal.
Marginaler har aldrig varit vår stora grej och till ingens stora förvåning kom vi
följaktligen, decimerade till två bröder med ackeguror och högröda i ansiktet
av skam, en halvtimme för sent till Södertälje-giget.
Detta gjorde att vi efter en trots allt lyckad spelning inte kom iväg förrän 18.00.
Planen var då att åka pendeltåg till Stuvsta och sedan ta en taxi därifrån till Farsta,
vilket ledde oss till pendeltågsstationen i Södertälje Centrum.
Klockan 18.12 tittar vi upp på informationstavlan för
pendeltåget och det ser ut precis som vanligt;
Alla tåg mot stan är inställda.
Vad göra? Jo, det blir en bulle hela vägen till Farsta.
Notan landar på sexhundrasjuttiosex baloobas och vi anländer till ett ruskigt regn.
Två bröder springer sedan ur taxin, genom regnet, rakt upp på scen och
gör den kanske bästa konserten någonsin.
Det var magi, det var stämsång, det var tight och det var förbaskat mysigt.
Farsta Centrum älskade oss mer än skivat bröd och vi älskade er också!
Efter detta rundar vi av med att se England och USA spela 1-1 till varsin Pizza
och i sällskap av två andra bröder, brottar-Leo och gitarr-Isak.
Ett brödrabetonat slut på en brödrabetonad dag. För jävla fint ska ni veta.
Heldag med bröderna Janson – 5/5 röda scarfar.
/Espen
Som ni alla vet så har jag under en längre period av mitt liv lidit av hjärtklappning,
vilket alltid har kommit högst olämpligt – exempelvis när jag står på scen eller i en studio.
Efter månader av undersökningar, elstötar och borttappade högkostnadskort så
stod jag igår på Huddinge sjukhus för att en gång för alla bli kvitt min nemesis -
den extra nervbanan i mitt hjärta.
Jag kom dit klockan åtta, eskorterad av min käre far, och anmälde mig i kassan.
Blev sedan omhändertagen av en mycket omtänksam
sköterska som gav mig en fin särk att byta om till och en
privat loge i ett rum delat med tio överviktiga femtioplussare.
Klockan tio var det sedermera dags för ingreppet -
vilket gjorde mig intrigued, to say the least.
Jag kom in i operationssalen och där väntade ytterligare systrar
och läkare som erbjud mig knark av alla dess olika former och
jag tänkte att det var väl bäst att passa på.
När jag IV-svept lite lugnande så talade de om för mig att det
tyvärr var dags att även ta av kallingarna, och att de var tvungna att raka
lite runt ljumsken så att de skulle kunna se vad de gjorde.
Sagt och gjort.
Rusig och småfnittrig av det lugnande preparatet låg jag då således
där i endast strumplästen, naken och utblottad, med en halvrakad pung.
Och fullkomligen njöt av livet.
Själva ingreppet var väl den enda smolken i glädjebägaren då det
var aningens uttröttande att ligga och få elektricitet i hjärtat i två
timmar och sedan frysa bort hjärtnerver, men när alla sluttester var gjorda så
kunde Doktor Hamid bekräfta att hjärtklappningen nu var historia.
Nöjd med detta blev jag förd tillbaka till min lilla kupé där jag
somnade som en klubbad älg och vaknade fyra timmar senare
till beskedet att jag nu skulle få gå hem.
Dagen efter sitter jag då här, med tre hål i ljumsken och en
könsfrilla som till och med kanske toppar Theos klassisker “mustaschen”
från 2008. Jag tror att jag ska kalla min för Two-Face.
Posts